2012 i böcker

Antal böcker 2011: 17 st. 10 färre än förra året och det har verkligen inte varit mitt läsår i år. Jag hoppas 2013 blir bättre.
Årets första: En människa föddes i Moskva – Tanja Dianova
Årets sista: Den onda badankan – Katarina Johansson
Årets bästa:
Hungerspelen-trilogin.
Årets sämsta: Ps. Jag älskar dig – Cecilia Ahern.
Så många böcker finns det i oläst-högen när året tog slut: 266 st. Bara ca 10 fler än förra året, tror jag.

Den onda badankan – Katarina Johansson

20121217-113643.jpg

Den onda badankan är en uppföljning på ”Badskumt”, Katarina Johansson har nu fått barn och börjar fundera på vad för kemikalier barn utsätts för och hur man kan göra för att minska på mängden kemikalier i sitt hem och även på förskolan. Man får många konkreta tips om vilka leksaker man bör välja, hur man ska tänka när man köper barnvagn men även hur man bör tänka när man går i renoveringstankar när man har barn eller är gravid.

Katarina är verkligen ute på kemikaliejakt. Och det är skrämmande att läsa om det hon kommer fram till. Samtidigt är det viktigt att man som konsument vet vad man köper, som konsument har man en större makt än man tror. På ett sätt känns det väldigt övermäktigt när man läser. Hur ska man kunna värja sig från allt? Hur ska man orka kämpa för att ta reda på allt? Men Katarina påpekar att man behöver inte göra allt på en gång. Men gör lite. Nästa gång du tänker köpa något, tänk efter. Vad är det du tar in i ditt hem? Vill du fylla ditt hem med kemikalier som är både hormonstörande och miljöfarligt? Nej, skulle inte tro det. Men det är vad vi gör allihopa, eftersom vi inte vet vad som finns i varor. Och för att vi litar alldeles för blint på tillverkarna. Så gå ut och leta reda på den här boken, och läs nu genast.

(bild och rec.ex från förlaget.)

Ps. Jag älskar dig – Cecilia Ahern

ps jag älskar digHolly har precis blivit änka vid 30 års ålder och är som man kan gissa, helt knäckt. Men när det dyker upp ett brev från hennes avlidne man med ett brev att öppna varje månad under det kommande året börjar hon se ett ljus i vardagen igen. Holly lever för dem här breven och tvingar sig själv att göra det hennes man ber henne om, även om det betyder att skämma ut sig i en karaoketävling inför alldeles för många människor. Tillsammans med sina väninnor och sin familj försöker hon ta sig igenom vardagen efter att ha förlorat den hon älskar mest av allt.

Jag gillade början på den här boken, tyckte ändå den hade ett litet driv och ett spännande upplägg. Men efter 200 sidor tyckte jag gott att boken kunde ta slut. Det var många långa passager som bara var rent tidsfördriv och boken hade gott kunnat kortas ner ordentligt. Jag gav upp efter 200 sidor och läste sista kapitlena för att se om jag hade rätt i hur det skulle sluta. Det hade jag, mer eller mindre. Så kände mig väldigt nöjd över det där hoppet på 200 sidor, kände inte att jag hade missat något alls, tyvärr.

Detta är andra chick-lit boken jag lägger ifrån mig på senaste veckorna. Har jag helt enkelt fått en annan boksmak? Eller råkade jag bara på två riktiga bottennapp? Jag hoppas på det sistnämnda, då det ju är ganska trevligt att ha lite olika genrer att välja på. Omväxling förnöjer.

Det sista vi har är våra kroppar – Bob Hansson

20121103-162830.jpg

Det här är historien om Maria och Isra, om hur de två möttes och hur dem har nått dit där de är idag. Det är också en historia om ett land som alla vill åt, och som ständigt är i krig. Hur gör man som soldat för att rättfärdiga det man gör för att skydda sitt land? Och hur blir det när en svensk kommer och förälskar sig i en soldat i Israel? Hr mycket kan kärleken förlåta.

Boken är upplagd så att de har sina egna kapitel. Ibland långa,ibland korta. Och det här sättet att berätta på kan fungera väldigt väl, men det funkar inte riktigt här, inte förrän fram om slutet tycker jag. Och mot slutet gör han istället misstaget att slänga in fler personer i berättandet. De extra bitarna hade man kunnat stryka rakt av då dem egentligen inte ger något till historien.

Bob Hansson är väldigt bra på att skriva fint om kärleken. Och det är många fina citat och vackra stycken. Men samtidigt funderar jag genom hela läsningen vad han egentligen vill med den här boken. Det blir väldigt mycket Ranelid över det hela, snygga ord och många upprepningar. Däremot är det betydligt mycket snyggare och mer lättläst än Ranelid, men ändå. Jag tycker et saknas alldeles för mycket av något i den här boken. Det är synd, eftersom jag gillat Hanssons tidigare böcker väldigt bra. Kanske är det det som förstör lite, att jag har för höga förväntningar.

Damned – Chuck Palahniuk

20121021-161032.jpg

En ny Palahniuk gör mig alltid lite extra glad, samtidigt som det är med en lätt oro jag hugger in på dem. Man vet nämligen aldrig vad som väntar. Den senaste jag läste, Pygmy, var ju… Väldigt speciell, för att uttrycka mig snällt. Så helt lugn kände jag mig inte. Men jag hade inte behövt oroa mig.

Damens handlar om Madison Spencer, en 13-årig flicka som finner sig själv i helvetet. Väldigt död och med en chans att få berätta hur det egentligen ser ut där nere. Men var gömmer sig egentligen Satan? Madison skriver små brev till honom samtidigt som vi får små anekdoter från hennes liv på jorden och får följa med henne på promenader genom helvetet tillsammans med hennes nyfunna vänner. Och här finns riktiga guldkorn i helvetet, till exempel så är det precis som i alla anat, alla telefonförsäljare är egentligen döda människor som är anställda i helvetet för att i möjligaste mån förstöra så många människors kvällsmat så möjligt.

Som sagt, jag hade inget att oroa mig för. Det är en schysst tvist att någon berättar hur helvetet egentligen ser ut, och vad som pågår där nere. Och jag är än en gång på god fot med min favoritförfattare. Och nu ser jag väldigt mycket framemot del två i den här serien som ryktas om att det ska bli en trilogi. Men med Palahniuk kan man juste vara helt säker. Dock har det skrivits om att del två faktiskt redan är klar och på gång. Jag håller tummarna, jag vill ha mer av helvetet.

I min bokhylla: I

Sakta sakta går det, men det går åtminstone framåt. Och i dagens samhälle så bör man ju stressa ner så mycket det går.
Nu har iaf turen kommit till bokstaven I. Och här fanns det återigen tre böcker:

Invisible Monsters av Chuck Palahniuk  – Ja, Palahniuk är fortfarande den mest representerade författaren i min bokhylla. Jag gillar’t! Invisible Monsters är som vanligt en lagom udda historia om en kvinna som varit skönheten själv och sen blir deformerad i en olycka. Och det går som vanligt inte att göra hans böcker rättvisa på bara en mening.

Inte som andra döttrar av Deborah Spungen – Historien om Nancy Spungens liv, från barndom till livet med Sid Vicious och senare hennes död. En otroligt stark bok, som ständigt ropar på mig från hyllan om att bli omläst. Tror det är dags snart. Ska bara hitta lite tid.

Ingen dans på rosor av Hannah Green – om mentalvården och sinnessjukdom förr i tiden. Hur dem behandlas och hur hon själv upplevde tiden.

Revolt – Suzanne Collins

Sista och avslutande delen i hungerspelen, Revolt. Katniss har blivit räddad från arenan och nu väntar ett liv tillsammans med rebellerna. Och det första svåra beslutet Katniss ställs inför är om hon vill vara ”härmskrikan” eller ej. Om hon ska vara den som omedvetet leder rebellerna till seger över Panem och president Snow. Sen är det en lång kamp i ett krig där alla möjliga sorters vapen används för att få motståndarna på fall.

Så var hungerspelen slut. Det gick fort. Och ja, jag förste hypen så otroligt mycket. Det här är riktigt bra! Punkt. Det finns inte så mycket mer att tillägga. Läs läs läs om du hör till skaran som ännu inte gjort det. Och förundras över hur man hela tiden kan gissa hur det ska sluta men absolut inte kunna veta hur vägen dit ser ut. Och inte heller kunna gissa slutet riktigt.