Gästrecension: Rymdväktaren – Peter Nilsson

 

Rymdväktaren är en svensk science-fiction bok, del 1 av 2 delar (del 2 heter Nyaga) och även om presens i boken är 2080-tal så utspelar sig det mesta av boken från 1990-tal och framåt. Boken handlar om Danny och hans kusin Ninni som båda två är matematiska genier, och om bokens Jag-person, en ung forskare på 2080-talet, som kommer till klostret Klaradal på månen.

 

Att detta är del ett av två märkts ganska tydligt då hela boken ägnas till att beskriva bakgrunden till det som förmodligen kommer att hända och förklaras i del två. Det känns lite märkligt att läsa en science-fiction bok som utspelar sig i ens egen nutid, och som skrevs ganska nyligen. Den utgavs 1995 och författaren kan gissa sig till vart vår teknik och värld är på väg, och komma ganska nära, men helt rätt kommer nog ingen att ha. Så det blir som verkligheten, men inte riktigt.

 

Det är mycket matematik i den här boken (och Bach, en del av boken som jag har svårt att finna trovärdig förövrigt) och för någon som inte kommit i närheten av några högre matematiska studier så verkar det vara trovärdigt (även om jag har svårt att tro på något som sägs ha 26 dimensioner).

 

Boken är välskriven och lättläst men för att den skall vara värd att läsa skall man ha båda delarna och inte som jag bara första. /M.H.

Annonser

Adonis – Jens Liljestrand

 Adonis är namnet på åtta mäns sånggrupp, en sånggrupp som levde några år under männens studenttid i Lund. Några av dem var med i Studentsångarna, några höll på med spex men alla var de med i Adonis för att de var fantastiska på att sjunga. Med i bakgrunden fanns även CC, den store fantastiske professorn som hjälper till med lite allt möjligt utan att männen egentligen vet vad hans baktankar är.

Det har nu gått ca 15 år sen studenttiden tog slut och hela gänget ska samlas för första gången. Eller ja, hela gänget är det inte. En har dött, och den nionde personen som kom in som ersättare på slutet är det ingen som vill ha med längre. Platsen är en gammal sommarstuga på landet och här i avskiljdhet ska de alltså återuppleva gamla minnen och ha en trevlig helg. Men den där gemytliga gemenskapen är inte alltid vad man minns och det lurar många jobbiga minnen bakom allt det fina. Och tycker de här männen egentligen om varandras sällskap så mycket som de vill minnas?

Det här är en riktig bladvändare, jag är fast från första sidan och jag är väldigt tacksam över att jag varit sjuk några dagar. För den här boken kräver sin sträckläsning. Både för att jag sugs in i historien och inte kan släppa den, men även för upplägget. Varje kapitel är berättat av någon av personerna i boken, men alla kapitel är skrivna i jag-form så det tar ett tag innan man vet vems historia det är man läser nu. Sakta men säkert faller små små pusselbitar på plats och man förstår vad det är som har format de här männen, på gott och ont.
Att boken dessutom utspelar sig i Lund är en stor bonus för mig. Jag gillar att veta precis vilka gator de rör sig på, hur det ser ut inne i husen de befinner sig i. Vad det är för ställen dem pratar om. Det är inte ofta Lund är så stor del av en historia. Jag gillar alltså hela boken, gå och köp den på direkten om du inte gjort det redan gjort det. Det här är tillsammans med ”Den enögda kaninen” definitivt en av årets bästa böcker. Läs!

Nya röster sjunger samma sånger – Liza Marklund

Alla känner vi väl till Liza Marklunds romaner och deckare, men kanske inte alla är bekant med hennes krönikor. Liza har under 25 år varit en flitig krönikör för både svenska och internationella tidningar och hon har nu valt ut de bästa och samlat dessa i ”Nya röster sjunger samma sånger”. Det handlar om allt mellan himmel och jord, från tankar om skrivande till de misshandlade kvinnorna och om media.

Det är en ganska bra blandning med ett 4-5 krönikor i varje ämne, men varje krönika skiljer sig ändå från varandra. Det är snabbläst och i vissa fall ganska intressant. Jag blev väldigt positivt överraskad då jag hade en ganska negativ förutfattad mening om att jag inte skulle gilla boken. Men jag gillar den, både för att det är lättillgängligt men allra mest för att det faktiskt känns som att hon skriver med lite fakta bakom sig. Många krönikörer gillar att tycka, och det är ju okej. Dock blir det alltid intressantare om man har kunskap och fakta som understöd, det gör även att det blir mer trovärdigt. Så jag rekommenderar den här. En lagom bok att ströläsa eller sträckläsa, funkar perfekt i hängmattan eller i sjuksoffan.

Mannen som älskade Yngve – Tore Renberg

Jarle är en helt vanlig sjuttonåring som går andra året på gymnasiet när han plötsligt blir Mannen som älskade Yngve. En dag står han bara där, den mystiska och vackra Yngve. Och Jarle får helt plötsligt svårt att koncentrera sig på bästa vännen Helge och flickvännen Katrine. Yngve vänder upp och ner på hela Jarle och på allt han tror på och får honom att göra saker han aldrig trodde han vågade. Men vem är egentligen den mystiske Yngve? Och hur gör man när man plötsligt blir kär i en kille trots att man redan har flickvän?

Jag ser detta som en ungdomsbok, och i början har jag lite svårt för att komma in i boken då jag känner mig lite gammal. Jag har svårt att relatera till den där riktiga tonårsångesten och tvivlen och den totala bristen på logik när man blir handlöst förälskad vid första ögonkastet. Men där finns något som håller mig levande genom boken, vad är det egentligen med Yngve? Vad är det som gör att han ”försvinner” i blicken med jämna mellanrum och varför är han hemma från skolan med lite väl jämna mellanrum? Det håller mig uppe, jag är nyfiken och vill veta. Boken tar sig också mot slutet, och de sista hundra sidorna flyger fram, trots mestadels obehag av tonårens brist på vett. Men den tar sig, och jag är glad att jag tog mig igenom den. Dock tror jag att jag hade gillat den mer som tonåring än vad jag gör nu.

Enkät från Enligt O

Den här enkäten har nu varit runt  hos nästan alla bokbloggare de senaste dagarna och då är det väl lika bra att man själv också hakar på. Frågorna hittades först hos enligt O.

Morgonpigg eller nattuggla? Har alldeles för mycket rutininställd kropp, vaknar kl 7 på lördagar och däckar kl 21 en vardagkväll. Hej pensionären.

Bibliotek eller bokhandel? Vågar egentligen inte gå in i någotdera eftersom herr M i huset bestämt totalt bokköpstopp för resten av livet (känns det som iaf. ;)) men måste jag välja så är det definitivt bokhandel. Jag gillar att äga mina böcker, även om de inte stannar så länge efter att de blivit lästa. Jag blir mest stressad av att ha tidspress på mig.

Adlibris eller Bokus? Av den enkla anledningen att det var där jag började och sedan blivit fast helt enkelt. Och det är där jag har min kilometer långa önskelista om någon någon gång vill ge mig en bok.

Ljudbok eller e-bok? Inget av det. Jag gillar att läsa pappersböcker.

Inbunden eller pocket? Billigare, och snyggare att det är samma storlek på böckerna. Men dem slits ju mer om dem är vällästa. Priset bryr jag mig inte så mycket om då jag handlar allra mest på loppis och där är det ändå skitbilligt oavsett.

Vampyrer eller zombies? Har jag ens läst något om vampyrer eller zombies? Har dock ”låt den rätte komma in” i bokhyllan så får väl välja vampyrer.

Camilla Läckberg eller Jan Guillou? Har inte läst något av dem.

En i taget eller slalomläsning? Absolut en i taget. Jag fixar inte parallellläsning. Jag vill sjunka djupt in i en historia i taget.

Bokmärke eller hundöra? Vem fan kom egentligen på hundörat? Den som gör hundöron i mina böcker ska dö.

Chips eller choklad? Finns bara en sak i min värld. Ge mig choklad och du är min vän för evigt. Eller iaf i en vecka eller två. ;)

Biografier eller memoarer? Jag gillar båda, så länge det är välskrivet och om någon som intresserar mig.

Skräck eller chicklit? Har mest läst chicklit av dessa två. Det är sånt som behöver blandas in i bland när det blir för mycket allvarliga böcker.

Boken eller filmen? Jag gillar att både läsa och se. Men det är i princip alltid boken som är bäst.

Twitter eller Facebook? Mest för att jag aldrig riktigt fastnat i twitter-träsket, men är djupt nere i facebook.

Strindberg eller Heidenstam? Har aldrig läst Heidenstam.

Kokbok eller Bakbok? Älskar båda.

Te eller kaffe? Jag kommer aldrig bli tillräckligt vuxen för kaffe.

Rött eller vitt? Alltid godast, rött är bara torrt och strävt.

Boklördag eller ViLäser? ViLäser har jag varit och pillat på i affären några gånger, men aldrig kunnat motivera ett köp tillräckligt väl för att våga komma hem med den. Boklördag vet jag inte ens vad det är.

Man Booker Prize eller Augustpriset? Är mer insatt i svensk litteratur, på gott och ont.

Där havet slutar – Jacquelyn Mitchard

Det är dags för Beth att åka på studentjubileum i hemstaden Chicago och hon bestämmer sig för att ta med sina tre barn för en liten weekend. Men redan innan dem hunnit checka in på hotellet händer det som absolut inte får hända, Ben, hennes tre-åriga son försvinner spårlöst. Och det som först bortförklaras och påstås bli uppklarat inom några timmar blir till en nio år lång kamp om hur man överlever när ens barn inte är där längre. Alla kvarvarande familjemedlemmar hanterar förlusten på olika sätt och det driver familjen både isär men ändå framåt. När det sen, 9 år senare, ringer på dörren och 12 årige Sam står där vänds livet upp och ner än en gång.

Man förstår ju redan från början att ”Där havet slutar” inte är någon upplyftande historia. Ingen i familjen tar kidnappningen speciellt bra, vilket är förståeligt. Antingen klandrar dem sig själva eller varandra. Mest av allt får vi följa mamma Beth och sonen Vincent. Det är dem som tar det hårdast men de har väldigt olika sätt att agera ut det på. Beth som gräver ner sig i ett ingenting för att överhuvudtaget kunna orka andas igenom ännu en dag. Och Vincent, som blir den där typiska bråkiga tonåringen, som så snyggt beskrivs i sessionerna med psykologen. Hur han bit för bit öppnar lådan som han stängde den där dagen då Ben försvann. Det är snyggt skrivet, och det går absolut inte att varken förutspå eller gissa vad som har hänt, och vad som kommer hända. Det är bra personbeskrivningar av personer som många gånger är ganska otrevliga och jobbiga. Men även fina sidokaraktärer som polisen Candy som blir inte bara spaningsledare utan även en god vän till familjen.

Jag tror att jag när jag plockade upp denna boken verkligen var sugen på elände, därför gillade jag den enormt. Men man ska nog vara beredd på det, det är inget glatt och positivt det här, men det är bra.