Du sköna nya värld – Aldous Huxley

”Du sköna nya värld” är en framtidsdystopi, skriven 1932 och har en god plats bland klassikerna man bör ha läst i sitt liv. Det beskrivs ett nytt sorts samhälle här. Där alla människor är otroligt lyckliga, det finns nämligen ingenting att bli olycklig över, och skulle man känna minsta lilla obehag är det bara att ta lite ”soma” – en lugnande drog som gör dig allt ifrån lycklig till att ge dig några dygns ordentlig vila beroende på hur mycket du tar. Alla människor i samhället har blivit producerade i en fabrik, där allting är noga uträknat för att få ett visst antal människor av en viss sort. Det finns nämligen alfa, beta, delta etc. människor som alla har sina olika uppgifter i livet. Ju högre upp på listan du är desto bättre jobb har du. Men oavsett vilken ras du tillhör så är du lycklig över din situation i livet ,för det har du blivit inpräntad genom nattliga röster i hela ditt liv.

Två av människorna i den här nya civilisationen bestämmer sig en dag för att åka till en naturpark, en park där det finns vildar. Vildar är de som finns kvar av den människan vi själva känner igen, de lever som vi, föder barn, blir sjuka, åldras och dör plågsamt – det vill säga allt det som tagits bort i den nya civilisationen. I naturparken träffar de på två vildar som har en oväntad koppling till den nya världen och de bestämmer sig för att ta med dem tillbaka för att se vad som händer.

Det är alltid roligt att läsa klassiker tycker jag, för det är ju litteraturhistoria. Även om det idag finns så otroligt många framtidsdystopier så just den här är ju inget speciellt i jämförelse med andra. Men om man tänker på att den här skrevs 1932 så blir det ju annorlunda. Det är en trevlig bok att läsa i ett klassiker-perspektiv men hade den kommit ut idag hade jag nog inte varit så intresserad.

Annonser

Babels hus – PC Jersild

I Babels hus får vi möta Primus Svensson som 76 år gammal får en hjärtattack på väg hem från sin koloni. Han blir då inlagd på Enskede sjukhus där vi får följa inte bara Primus utan alla möjliga personer som har olika positioner inom sjukhuset. Allt från läkarkandidater, överläkare, läkemedelsinformatörer till diskarna och kvinnan som går runt och snor plånböcker från tomma sängar. Det mesta har sin utgångspunkt hos Primus men det finns många stickspår som på ett smidigt sätt byggs ihop så att man förstår vem som kopplas ihop med vem.

Boken är skriven på 70-talet, över 30 år sedan. Men det känns ändå fortfarande väldigt aktuell. Jag kan mycket väl tänka mig att det ser ungefär likadant ut på sjukhusen idag trots allt som hänt inom teknik och liknande. Det är en intressant historia med inblick i sjukhusets värld.  Att Jersild själv är läkare gör att historien även känns trovärdig. Trots sina 30 år på nacken är det definitivt en läsvärd bok.

Kollektivt självmord – Arto Paasilinna

I Kollektivt självmord får vi möta den ständigt konkursdrabbade direktör Rellonen och överste Kemppainen, dem möts på midsommardagen i en lada där de båda tänkt ta sitt liv. Istället för att fortsätta sin väg mot döden den dagen går de båda hem till Rellonen och inser att ett självmord skulle bli så mycket bättre om man gör det tillsammans. De börjar sen, genom att skicka in en annons till tidningen, samla ihop en stor grupp självmordsbenägna finnar för att gemensamt ta sitt liv. Allting blir lite större än vad de tänkt från början och snart är de på väg i en lyxbuss genom Finland och vidare ut i Europa för att hitta det perfekta stället att ta sitt liv på.

Det här är en bok som främst kategoriseras som väldigt rolig, men jag förstår inte varför. Många säger att det är en bok att skratta högt till men den enda känslan jag får genom boken är ett likgiltigt ”jaha… är detta allt?”. Den är inte rolig, den är lite sorglig och hemsk men egentligen inte och det är först när jag läser sista sidan som jag faktiskt får till ett litet leende. Ett leende som till största del infinner sig för att jag vet att boken är slut och det är förhoppningsvis något roligare som väntar näst i högen.

Slakthus 5 – Kurt Vonnegut

Slakthus 5 handlar om Billy Pilgrim som har överlevt andra världskriget där han var amerikansk krigsfånge och fick vara med om bombningen av Dresden. Genom boken får man följa hur han hoppar mellan sina minnen i både dåtid, nutid och framtid.

Det är en till att börja med ganska rörig historia och det tar ett tag innan man kommer in i själva berättar-stuket, men ju längre jag läser desto mer gillar jag Vonneguts sätt att berätta historien. Speciellt att man mer och mer får lägga ihop pusselbitarna själv och att man i boken faktiskt inte får veta precis allt.

För att vara en klassiker så är den också väldigt lättläst, den är inte speciellt lång, men många andra klassiker faller under kategorin ”böcker man borde läsa men aldrig orkar ta sig igenom”. Denna boken hamnar inte alls där, väl värt dem timmarna i soffan.