En drink före kriget – Dennis Lehane

En drink före kriget är en av de fristående böckerna om privatdetektiverna Patrick Kenzie och Angie Gennaro. De har sitt tillhåll i ett klocktorn i Boston och just nu har de fått ett uppdrag av högt uppsatta politiker. Det är ett dokument som ska återföras. Men, som vi alla vet så är ju politiker inte kända för att alltid tala sanning och uppdraget tar många vändningar som inte väntas från första början. Allting börjar i alla fall med att Patrick och Angie ska leta upp Jenna Angeline och sen bryter det ena helvetet efter det andra ut. Och sen slutet gott allting gott, ungefär.

Jag behöver väl inte säga att deckare inte direkt är min favoritgenre. Har dock tidigare läst en Lehane bok, Patient 67, som jag tyckte var väldigt väldigt bra. Så jag hade ju lite höga förväntningar på den här, och det kunde den inte leva upp till. Det är en lättläst bok och jag fastnar ju på ett sätt i själva läsandet, men storyn faller mig inte alls i smaken. Det är alldeles för överdrivet för att jag ska kunna ta det seriöst, möjligtvis hade det funkat som en amerikansk actionrulle men inte som bok. Karaktärerna i boken bryr jag mig inte speciellt mycket om, och framför allt dialogerna mellan Patrick och Angie känns sjukt tillgjorda. Gillar du deckare med mycket blod så är det här säkert en okej bok, funkade även som semesterbok när man vill tänka så lite som möjligt själv, men annars, nej gå och leta upp någon bättre bok istället för att slösa din tid på den här.

Annonser

Gästrecension: Änglavakter av Kristina Olsson

Jag såg henne intervjuas i Go Kväll och blev nyfiken på boken.

Har inte läst något av Kristina Olsson tidigare. Dessvärre blev jag grymt besviken.
Mordhistorien är väldigt långsökt hon skildrar många totalt ointressanta irrgångar . Skildringen av polisgruppen och polisarbetet ger fler frågor än intressanta utredningar. Fredika Bergman som ska vara huvudperson är bara en liten bricka i den förvirrade utredningsgruppen. Att alla utredarna har trassliga förhållande som påverkar polisarbetet är ju inga nya grepp och har skildrats mycket bättre förr av t ex Sjövall-Wahlöö. Sen får hon dessutom till att alla polisernas hemförhållande dras in i brottsutredningen. Allt sammantaget gör det till en mindre trovärdig historia som slutar med mycket våld. Det brukar böcker avslutas med när författaren inte vet hur han/hon ska få ett bra slut.

Sammanfattningen blir 3 skalbaggar av 10 möjliga.
Recensent: A.H.

(Rec.ex. från förlaget)

Offerrit – Johannes Källström

I Offerrit får vi bekanta oss med ett litet samhälle som är på väg att mer eller mindre gå i konkurs. Kommunens sista industri är på väg att läggas ner och kommunalrådet Svea står inför en svår tid. Hon måste göra något för att rädda kommunen. Förslaget att ta dit den världskända gamle ortsbon Oscar Vigelius följs upp och snart är både Oscar och hans något märklige företrädare Mr Fitzpatrick tillbaka i Sverige för att rädda den lille byn. Men varför är Oscar tillbaka när han inte har en speciellt positiv relation till den lilla kommunen? Strax efter Oscar kommit tillbaka börjar märkliga saker hända i kommunen, personer närmast Svea börjar försvinna och det hittas en död amerikansk föredetta polis i ett vattendrag i närheten av orten. Polisen Owe Tycho kallas in för att försöka reda ut vad det är som pågår.

Jag måste börja med att säga att jag hade väldigt svårt för att tycka om den här boken. Till att börja med är det något ogreppbart i språket som stör mig redan från första sidan och som följer mig genom hela boken. Jag tycker även att det är alldeles för många personer att hålla reda på, de är alla lite för viktiga och det är svårt att hålla koll på alla bakgrundshistorier om de olika personerna, jag tycker inte heller det känns riktigt relevant att veta om allas fruar när jag ändå inte kan hålla reda på vem som hör ihop med vem och det egentligen inte har något med själva historien att göra. Sen till det som påverkar mig mest negativt med boken, det känns inte trovärdigt. Jag vet inte om detär för att det utspelar sig i Sverige och miljön blir alldeles för verkligen och jag har svårt att tro på de magiska inslagen när allt annat är så vardagsrealistiskt, eller om det är det vardagliga i språket som gör att det bara känns absurt med det ockulta.

Tyvärr är detta absolut ingen bok för mig. Jag känner ingen lust alls att fortsätta läsa, jag bryr mig inte alls om vad som ska hända med personerna, och egentligen fattar jag redan i de första halvan av boken vad som kommer hända.

(rec.ex. från förlaget)