Killing yourself to live – Chuck Klosterman

Chuck Klosterman är en känd skribent på den amerikanska tidningen Spin. Inför det här bokskrivandet skulle han ge sig ut på en resa genom Usa för att titta på ställen där kända rockmusiker har dött. I Killing yourself to live får vi sedan följa honom i 18 dagar. Vi får följa med till flygplanskrascher,  lägenheter, hotell och trädgårdar. Det börjar med Nancy Spungen, som var Sid Vicious flickvän, i New York och slutar med Kurt Cobain i Seattle. Där emellan får vi veta det mesta om Chucks trubbel med inte en utan tre olika tjejer, vi får läsa analyser av olika skivor och låtar och blir lotsade genom en rockkritikers enorma samling av namedroppande.

Killing yourself to live är ungefär 260 sidor av populärkultur inom rockmusiken. På vissa sidor innehåller varenda mening namedroppande känns det som och det blir lätt för mycket. Trots detta så är det ganska behaglig läsning. Det är lite som att läsa en blogg av någon man känner. Detta är både positivt och negativt, det är ju som sagt ganska behagligt, och lättsam läsning. Det är ganska intressant att läsa om vissa rockmusikers öden även om jag inte ens vet vem hälften av alla namn tillhör, men ändå tillräckligt många för att jag inte ska känna mig helt borta. Dock blir det lätt för mycket, och jag har svårt att sträckläsa. Det här är en bok som gör sig bra med ett kapitel lite här och där. Och jag blir trots allt sugen på att kolla upp vad han mer har skrivit, så det ser jag som ett positivt betyg.

Ingen tar mina barn – Donya al-Nahi

Donya al-Nahi är född i Storbritannien och konverterar som ung till islam. Hon dras till det familjära i mellanöster kulturen och tycks bara träffa män som har sina rötter där. Hon gifter sig med Mahmoud och får tillsammans med honom tre barn, hon har sen tidigare ett barn med en annan man. Dem bor i London och umgås i muslimska kretsar och hon börjar där hjälpa flera kvinnor att få hem sina barn efter att deras män kidnappat dem och tagit med dem till hemländerna. Eftersom hon hjälpt flera kvinnor borde hon ha lärt sig känna igen tecknen för när mannen planerar kidnappningen, men det gör hon inte och en dag står hon där och hennes egna barn är bortrövade från skolan. Hon gör allt för att få dem tillbaka.

Den här boken gör mig arg. Så arg att jag nästan vill sluta läsa efter ett par kapitel, men eftersom boken endast är ca 200 sidor lång så läser jag den trots allt. Donya är en kvinna som tycker att modern alltid har störst rätt till sina barn. Det värsta som finns är när fadern tar dem. Däremot när hon själv gör precis likadant med sitt första barn och den första pappan, hon lämnar Cypern väl planerat med sin son innan fadern fattar vad som hänt. Att det är okej för henne att ta ett barn ifrån pappan utan att han vet det men inte okej för en pappa att göra likadant. Det känns så otroligt gammeldags och det gör mig så arg att läsa att det alltid är mamman som har störst rätt till sina barn. Det är inte alltid mamman som är bäst, en pappa är precis lika viktig för barnen och det är precis lika fel om en det är en mamma eller en pappa som tar barnen från den andre utan att säga till. Det här är alltså en bok du inte behöver läsa, gå istället och leta upp en bra genus bok och läs om hur viktiga alla är för barnen.

Även tystnaden har ett slut – Ingrid Betancourt

Ingrid Betancourt blev 2002 tagen som gisslan av den colombianska gerillan FARC. Vad hon då trodde skulle bli en tillfällig stund i djungeln, högst ett år sen skulle dem avliva henne sade dem, blev till 6 år av plågsamt liv i ofrihet. Hon och alla hennes medfångar, som kommer och går, kämpar sig igenom hunger, oändliga marscher, kedjor och sjukdomar. Vi får följa henne genom alla svårigheter som att missa sina barns födelsedagar och att vara fastkedjad om halsen. Men allt är inte elände i djungeln, mellan alla svårigheter skymtar det fram glädje i nyfunna vänskaper och oväntade möten. Även om Ingrid aldrig vet när hon ska bli frånryckt glädjen så njuter hon ändå i små doser av den.

Jag var lite tveksam när jag började läsa den här boken, mycket på grund av skeptiska röster från min närhet, och därför blev jag nog extra glad när jag upptäckte hur mycket jag fastnade för det här. På direkten. Jag är fast från första sidorna och vill bara veta hur det ska gå. Jag vet ju att hon ska bli fri, men jag hade ingen aning om hur. Och vägen dit är fylld av så mycket känslor och äventyr att jag nästan blir lite paff när slutet plötsligt är där och dem faktiskt är fria. Det här är en bok att sträckläsa, och något jag definitivt rekommenderar till alla.

Det enda jag saknar nu är historien om hur det gick sen, hur var det att återgå till livet i frihet igen? Att inte behöva be om att få gå på toaletten, eller att faktiskt kunna gå vart hon vill, äta vad hon vill och prata med vem hon vill. Hur gick det med familjen? Och hur gick det med den hemska ex-mannen som bara ville bo kvar i lägenheten? Men mest av allt, hur är det att efter 6 år i djungeln med allt vad det innebär, helt plötsligt vara fri i hela världen igen?

Ängeln på sjunde trappsteget – Frank McCourt

Ängeln på sjunde trappsteget är första boken om Frank och hans familj. Frank föds i Amerika med en pappa som super och det går inte lång tid innan det tiggs ihop pengar för att hela familjen ska kunna flytta tillbaka till Irland. Väl tillbaka i hemlandet väntar ett liv i fattigdom. Har dem tur får dem pengar från faderns tillfälliga jobb, om han inte super upp dem på vägen hem. Annars är det tiggande och kyrkans välvilja dem får förlita sig till. Det är ofta det inte finns någon mat alls och nya kläder har barnen inte haft under hela sin uppväxt. Vi får följa Frank igenom fattigdomens hunger, sjukdomar och gläjde från att han föds till att han är vuxen. Vill man fortsätta läsa om Franks senare liv finns det åtminstone två böcker till att förkovra sig i.

Det är ju en intressant bok ur ett samhällshistoriskt perspektiv, det är trots allt mindre än hundra år sen en stor del av folket levde i den här fattigdomen men jag har svårt för att dras med i historien. Till en början gillar jag boken, men sen kommer mittenpartiet som är så otroligt segt och det känns som att historien inte alls går framåt, utan bara stampar på samma ställe. Det gör att jag tappar suget och den sista halvan av boken läser jag bara på ren vilja för att jag inte vill lägga ifrån mig en oavslutad bok. Jag kommer inte läsa vidare hur det går för Frank och det säger väl ganska tydligt vad jag tyckte om boken som helhet. Det här är en bok man  kan vara utan om du frågar mig.