Det sista vi har är våra kroppar – Bob Hansson

20121103-162830.jpg

Det här är historien om Maria och Isra, om hur de två möttes och hur dem har nått dit där de är idag. Det är också en historia om ett land som alla vill åt, och som ständigt är i krig. Hur gör man som soldat för att rättfärdiga det man gör för att skydda sitt land? Och hur blir det när en svensk kommer och förälskar sig i en soldat i Israel? Hr mycket kan kärleken förlåta.

Boken är upplagd så att de har sina egna kapitel. Ibland långa,ibland korta. Och det här sättet att berätta på kan fungera väldigt väl, men det funkar inte riktigt här, inte förrän fram om slutet tycker jag. Och mot slutet gör han istället misstaget att slänga in fler personer i berättandet. De extra bitarna hade man kunnat stryka rakt av då dem egentligen inte ger något till historien.

Bob Hansson är väldigt bra på att skriva fint om kärleken. Och det är många fina citat och vackra stycken. Men samtidigt funderar jag genom hela läsningen vad han egentligen vill med den här boken. Det blir väldigt mycket Ranelid över det hela, snygga ord och många upprepningar. Däremot är det betydligt mycket snyggare och mer lättläst än Ranelid, men ändå. Jag tycker et saknas alldeles för mycket av något i den här boken. Det är synd, eftersom jag gillat Hanssons tidigare böcker väldigt bra. Kanske är det det som förstör lite, att jag har för höga förväntningar.

Damned – Chuck Palahniuk

20121021-161032.jpg

En ny Palahniuk gör mig alltid lite extra glad, samtidigt som det är med en lätt oro jag hugger in på dem. Man vet nämligen aldrig vad som väntar. Den senaste jag läste, Pygmy, var ju… Väldigt speciell, för att uttrycka mig snällt. Så helt lugn kände jag mig inte. Men jag hade inte behövt oroa mig.

Damens handlar om Madison Spencer, en 13-årig flicka som finner sig själv i helvetet. Väldigt död och med en chans att få berätta hur det egentligen ser ut där nere. Men var gömmer sig egentligen Satan? Madison skriver små brev till honom samtidigt som vi får små anekdoter från hennes liv på jorden och får följa med henne på promenader genom helvetet tillsammans med hennes nyfunna vänner. Och här finns riktiga guldkorn i helvetet, till exempel så är det precis som i alla anat, alla telefonförsäljare är egentligen döda människor som är anställda i helvetet för att i möjligaste mån förstöra så många människors kvällsmat så möjligt.

Som sagt, jag hade inget att oroa mig för. Det är en schysst tvist att någon berättar hur helvetet egentligen ser ut, och vad som pågår där nere. Och jag är än en gång på god fot med min favoritförfattare. Och nu ser jag väldigt mycket framemot del två i den här serien som ryktas om att det ska bli en trilogi. Men med Palahniuk kan man juste vara helt säker. Dock har det skrivits om att del två faktiskt redan är klar och på gång. Jag håller tummarna, jag vill ha mer av helvetet.

Gästrecension: Högt spel i Saratoga – Edna Ferber

Det första man skall notera är att boken publicerades i USA 1941, den svenska översättningen jag läste gjordes 1952, och den utspelar sig i 1880 och språket är därefter. Inte den mest politiskt korrekta bok jag läst.

Men i övrigt är boken okej, inte mer. Edna målar med breda penslar och mycket pastellfärger upp färgglada bilder av både New Orleans och Saratoga. Och det är definitivt trevlig läsning när Clio vandrar runt i de båda städerna. Tyvärr är varken handlingen eller karaktärerna något som verkligen intresserar mig, då är boken mer intressant som en betraktelse av hur det kan ha varit än som berättelse i sig självt. Sen har jag lite svårt att veta hur sanningsenligt Edna beskriver samhällsklimatet strax innan 1900 i USA. Att språket nog är tidstypiskt betvivlar jag inte alls.

Högt spel i Saratoga handlar om den till New Orleans återvändande Clio Dulaine och texasbon Clint Maroon och deras rävspel (främst Clios). Personligen skulle jag vilja att boken var längre, gav fler nedslag i händelseförloppet. Jag tyckte att det ägnades för många sidor åt New Orleans och för få åt Saratoga.

Inte årets bästa bok, och ingen jag direkt skulle rekommendera för någon som inte har något intresse som berörs i historien. / M.H.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger – Linda Olsson

Nu vill jag sjunga dig milda sånger är en bok om en oväntad vänskap. Veronika bestämmer sig plötsligt att komma till Sverige för att skriva på sin nya bok, hon hyr ett hus i en by i Dalarna, i huset mittemot bor Astrid, en gammal kvinna som bott i det huset i hela sitt liv. Lite trevande börjar dem närma sig varandra och tillslut får dem in dagliga promenader tillsammans och mysiga middagar. Allt för att slippa vara ensamma, en ensamhet de båda på sina sätt valt själv. Efter hand som vänskapen fortlöper från tidig vår till sen höst avslöjar dem sakta men säkert vad som format dem under livets gång.

Det här är en ganska stillsam historia, samtidigt som den rör sig snabbt över tiden. Det är långsamma promenader och middagar som får minnena att väckas till liv hos dem båda. Det är en ganska omtalad bok och jag hade många höga förhoppningar om den då jag hört fina ord om den från många olika håll. Men lever den upp till dem förhoppningarna? Nej, det gör den tyvärr inte. Visst blir jag lite nyfiken på vad som hänt men jag skulle lika gärna kunna klara mig utan att veta. Så tyvärr, en bok jag hade hoppats på men som föll alldeles för platt framför mig.

Tillbaka till henne -Sara Lövestam

Tillbaka till henne handlar om Signe, och om Hanna. Två parallell historier ca 100 år ifrån varandra. Det är Hanna, som en dag får ett par glasögon, ett par skor, en brosch och en linjal i sina ägor. Och sakerna påverkar henne starkt, så starkt att hon måste ta reda på deras verkliga ursprung. Det blir starten på en rejäl resa för henne. Där hon både hinner skälla ut sin mamma och börja fundera över sitt eget värde.
Den andra historien är om Signe, som levde och kämpade för den kvinnliga rösträtten i början på 1900-talet. Och som dessutom levde ett inte helt enkelt liv på flera plan. Vi får följa henne där hon dras in i politiken och hur hon får del av storstadslivet trots att hon bor i den lilla landsorten Tierp.

Den här boken kan tyckas lite tråkig om man bara läser baksidestexten, jag var inte sådär super peppar när jag började läsa. Men, ojojoj, det här är inte vad det verkar vara från början. Det är en välfylld bok, med många trådar som så snyggt knyts ihop och jag vill bara läsa lite till för att veta nästa detalj, trots att jag redan från början egentligen vet hur det mesta ska sluta.

Ett tag i mitten undrade jag hur tusan historien skulle hålla i hela 600 sidor, men det hade jag aldrig behövt oroa mig för. Det är en genomtänkt story och de 600 sidorna är alla väl värda sin plats. Och det jag saknade i Lövestams förra bok (I havet finns så många stora fiskar) tar hon igen med råge nu. Det är ett bra språk som flyter och historierna känns fylliga och jag känner mig nöjd när boken tar slut. Jag tror till och med att jag skulle kunna dra till med att det här är årets bästa bok, eller iaf i en klar topp 5. Så vad väntar du på? Gå och läs nu genast!

(rec.ex från förlaget)

Bara du finns – Jenny Holmberg

Bara du finns är historien om Anna, som äntligen flyttat hem till hemstaden  igen efter att ha flytt runt i Sverige de senaste tio åren, men vad är det egentligen som hon flytt ifrån? Det är också historien om Nike, den där sorgsna eleven som Anna är lärare till och som helt plötsligt ser ett nytt ljus i vardagen men vad är det egentligen för något som tynger honom. Det är om Benjamin som är Annas son som har mörka ögon som inte kommer från Annas sida av släkten. Det är Olle som flyttat till England där han bestämt sig för att Evelynn är den rätta som ska göra allting bra igen.

Som ni säkert förstår nu är det här ingen feel-good roman. Det är eländes elände åt alla håll och kanter och därför något som ganska naturligt hamnar hemma hos mig. I början stör jag mig dock ganska mycket på allt elände. Det är för mycket elände, det är som att alla karaktärer har en stilbild av eländes personer som inte har något djup. Men det tar sig, och framför allt historien om Anna, Benjamin och Nike är spännande att följa trots att man någonstans hela tiden anar att det där lyckliga slutet inte riktigt kommer komma. Men det gör det ändå, på sitt sätt. Jag gillar slutet, för att det inte är varken svart eller vitt. Däremot kan jag sakna ett slut på Olles historia, det känns som att den rinner ut litegrann i sanden på slutet istället för att avslutas ordentligt. I övrigt var det en ganska lättläst bok, det vill säga helt perfekt efter tre tunga böcker och dessutom i början på sjukdimman.

(rec.ex. från förlaget.)

1Q84 – Haruki Murakami

Så, då var tredje boken äntligen utläst. Med ett stort Äntligen. För den sista boken var seg. De första 300 sidorna var en lång transportsträcka av upprepningar och ja, ingenting kändes det som. Det gick alldeles för långsamt och det kunde gott och väl varit bara två böcker med sisådär 100 sidor var till istället. Vad handlade då egentligen 1Q84 om? Jo, det handlar om Tengo och Aomame. Om hur de på olika sätt blir inblandade i den religiösa organisationen Sakigakes märkliga affärer. Tyvärr handlar det väldigt lite om vad Sakigake egentligen är och vad som sker där och nästan enbart om Tengo och Aomames vägar mot varandra. På vägen får vi möta en del intressanta personer som Eriko Fukada som har rymt från Sakigake, den märklige förlagsarbetaren Komatsu och kvinnan i Pilträdsvillan.

De första två böckerna gillade jag väldigt mycket medans den tredje var en stor besvikelse. Slutet på hela historien ska vi inte ens tala om. Jag tror att boken hade vunnit mer på att fokusera på mer än bara de här två personerna. Jag hade velat veta mer om birollerna och jag tror det hade lyft historien så att den inte hade känts så platt. Jag är glad att det här inte var min första bekantskap med Murakami för hade det varit det så hade jag nog inte gett mig på något mer av honom. Men nu ser jag ändå framemot att läsa de två andra titlar som finns i hyllan här hemma eftersom jag vet att han kan så mycket bättre.