I havet finns så många stora fiskar – Sara Lövestam

I havet finns så många stora fiskar är en bok där vi får följa flera olika personer för att se deras perspektiv på historien. Det är Malte, huvudpersonen kan man säga, som är 5 år och går på förskolan. Hans mamma är alkoliserad och hemmet är inte riktigt ett så tryggt hem som man skulle önska för en femåring. En dag på förskolan kommer en man som heter Roger fram till Malte på förskolan när de är ute, Roger har tidigare spankulerat omkring runt förskolan en tid. Roger blir sen en stor del av Maltes liv trots att Malte mer och mer avskyr Rogers sällskap. Roger lär nämligen känna Maltes mamma och blir sedan en hjälp för henne de dagar  hon inte orkar ta hand om sitt barn. Vi får även följa personen som kallas Iakttagaren, personen som står bakom gardinen och blickar ner på barnen på Maltes förskola, som följer varje steg de tar när de är ute och som genom att titta på barnen själv minns tiden som tonåring och som undrar om man kan göra något för att ändra både historien och framtiden. Även förskollärarna på Maltes förskola, och praoeleven Nozat, får vara med och dela med sig av sina perspektiv. Allting utgår från Malte, och vad som ska hållas hemligt och vem man egentligen får prata med, och att det är de vuxna som bestämmer. Det är inte så svårt att förstå att det som händer Malte bakom de stängda dörrarna är något alla barn borde få slippa, men vem ser egentligen vad som händer? Och vem blundar för det uppenbara?

I havet finns så många stora fiskar är en otroligt obehaglig historia. Malte sugs in i ett liv han inte vill leva utan att han får berätta något för någon, och vem är egentligen tillräckligt observant för att se vad som pågår? Vissa delar av boken vill jag helst bara blunda mig igenom, det ryser i kroppen av obehag och jag önskar att inget barn någonsin ska behöva gå igenom något sådant här.  Dock finns det några detaljer i boken som jag har svårt att ta till mig. Bitarna från förskolan och vissa av förskolepersonalens dialoger känns inte trovärdiga för mig som lever mitt i den vardagen. Det känns som att författaren inte riktigt gjort sin research på riktigt i den delen, som att hon tagit för givet att hon kan gissa sig till hur det fungerar. Det är synd på en i övrigt väldigt bra bok, och framför allt en viktig bok. Det är viktigt att uppmärksamma vad som pågår bakom stängda dörrar i hemmet. För det kan pågå var som helst, och det kan vara en själv som är skillnaden mellan att barnet kommer ifrån situationen eller kanske går samma väg som Iakttagarens vän Cecilia.

Det här är definitivt en bok jag rekommenderar, Läs och kom ihåg, men ha gärna en vänlig famn eller hand i närheten, för det är ingen trevlig läsning.

(rec.ex från förlaget)

Annonser

Sekten – Peter Pohl

I Sekten möter vi paret Annmarie och Krister. De har fyra barn, två söner och två tvillingdöttrar. När den ene av döttrarna, Elina, en dag får ett glassplitter i ögat börjar steget mot ett liv de inte kunde ana sig till. Läkarna på sjukhuset får inte Elinas öga att bli bra och hon blir sjuk även på många andra sätt. Annmarie och Krister får då tips om en healer som ska kunna bota vilka åkommor som helst. Sakta men säkert dras hela familjen in i ett liv där alla ”orena” utestängs och många många ritualer måste utföras varje dag. Åtta år går utan att Elina blir frisk och familjen är splittrad i två läger, ett som fortfarande tror på Irja, healern, och ett som gör allt för att komma därifrån.

Det är en intressant bok med en inblick i en sekt. Det är en sann historia där Peter Pohl tagit hjälp av bl.a. telefonsamtal, artiklar och samtal med de inblandade för att få en klarhet i vad som egentligen hände. Det är alltid lika förvånande hur förnuftiga människor kan dras med i hjärntvätten som sekt-ledare sysslar med. Men det är lätt att förstå hur Annmarie och Krister tänkte i början, och när man är i en sårbar situation är det lätt att bli utnyttjad. Det är en intressant och lättläst bok som är lätt att ta till sig. Definitivt läsvärd.

Vips så blev det liv – Bob Hansson

Vips så blev det liv är Bob Hanssons andra roman, denna gången av en mer självbiografisk karaktär. Det handlar åtminstone om en Bob Hansson som åker till Indien för att hitta sig själv efter ännu en dumpning av en tjej som bedragit honom. Tjugo år senare sitter han och skriver ner berättelsen i en sommarstuga, medan hans fru och nyfödda dotter befinner sig i rummen bredvid. Inte nog med dessa två parallell historier får vi även följa med ett par generationer bakåt i tiden för att få veta hur det kom sig att Bob blev Bob och att hans fru blev hans fru.

Låter det lite rörigt? Ja, det är det. Men inte helt oväntat om man känner till Bob Hansson sedan tidigare. När jag plockade upp den här boken var jag väl medveten om att den antagligen inte är som andra böcker, och det är det jag gillar med Bob, man får inte vad man förväntar sig. Dock läste jag den här boken på helt fel sätt, tror det har tagit mig 3 veckor att ta mig igenom den. Det har varit alldeles för mycket annat som har tagit tid, och den här boken hade definitivt både tjänat på, och förtjänat, att bli läst lite mer koncentrerat. Det är som sagt många trådar som ska ihop i stora delar av boken och det blir lite uppstyckat när jag läser den så sällan, och i så korta bitar i taget. I övrigt en bra bok, rekommenderas om du gillar Bob Hansson men jag vet inte riktigt vem jag skulle rekommendera den till för någon som inte vet vad som väntar. Får testa och sätta den i händerna på någon och se vad som händer.

(rec.ex. från förlaget.)

Tigerungen – Torey Hayden

I Tigerungen återkommer Torey Hayden till Sheila som hon tidigare skrivit om i Rävungen. Sheila har nu hunnit bli 13 år och dem har inte haft någon ordentlig kontakt sen skolan slutade i slutet på Rävungen. Mötet dem emellan blir dock inte riktigt som Torey har tänkt och förväntat sig och Sheila har fortfarande många problem som inte har löst sig med tiden och hon pendlar mellan sin pappa och olika fosterhem allt eftersom pappan åker in och ut från fängelset och olika behandlingshem.

Jag har nu läst ganska många av Torey Haydens böcker och detta var helt klart den hittills sämsta. De andra böckerna går mycket mer in på arbetet mellan Torey och barnet/barnen medan denna boken mest handlar om Toreys jakt efter Sheila och hennes önskan om att de ska ha en fungerande vänskapsrelation.

Asyl – Liza Marklund

Asyl är fortsättningen på Liza Marklunds kända bok Gömda, vi får här veta hur det gått för Maria Eriksson och hennes familj efter att de tvingades gå under jorden för att hennes exman förföljde och dödshotade hela familjen. I den här boken träffar vi familjen ett par år efter första gången de gömts och får följa dem ganska många år. Det börjar med olika förflyttningar inom Sverige där dem lever totalt isolerade och får inte gå utanför dörren om det inte är absolut måste. Efter många om och men flyr dem till Chile, och stannar där under 3 år. Slutligen flyttar dem till Usa och där spenderar de bokens sista år i väntan på svar på sin asylansökan.

Jag läste ”Gömda”  för många år sen, och tyckte väldigt mycket om den. Men mycket har hänt sedan böckerna kom ut, och allt snack i media om huruvida historien är helt sann eller ej gör att jag läser den här boken med andra ögon. Den är väldigt lättläst, känns ganska ytlig och på ett par ställen väldigt överdriven. Det gör att jag har svårt att ta till mig boken ordentligt utan det blir mest ett ytligt tidsfördriv som förhoppningsvis  inte tar allt för lång tid att ta sig igenom.

Min vän Henry – Nuala Gardner

Min vän Henry är den inspirerande historien om autistiske Dale. Här berättar hans mamma om kampen med sjukvården och barnomsorgen. Kampen om att få veta vad som är fel på ens barn och hur man kämpar för att se till att ens barn kan få utvecklas på bästa sätt. Nuala och hennes man Jamie går igenom några otroligt hemska och frustrerande år när de en dag när de är på besök hos några vänner får se hur deras son reagerar på sällskapet av en hund. De bestämmer sig då för att köpa en hund och de börjar jakten som slutar med att de hittar Henry. Henry är golden retriever hunden som långsamt får Dale att öppna upp sig och förstå många av de sociala regler som han tidigare haft så svårt för.

Den här historien är så otroligt inspirerande. Den kampen Dales föräldrar går igenom skulle knäcka vem som helst, men de kämpar för sin rätt och de får verkligen utdelning för sitt jobb. När man läser känner man frustrationen dem upplever, men ännu mer så känner man den glädje och kärlek de känner för sitt barn och för varje litet framsteg han gör. När sen Henry kommer till familjen och man får se vilken enorm skillnad han gör för deras vardag så kan man inte annat än att le stort. Att boken dessutom avslutas med att man får läsa lite kort om  hur Dale själv upplevde situationerna som beskrivs i boken gör att man verkligen förstår hur allt jobb de lade ner har lönat sig.
Jag läser boken med ganska så lärarinriktade ögon då jag är väldigt intresserad av barn med behov av särskilt stöd och jag finner den här boken otroligt givande och tror att jag kan få nytta av bitar av den i mitt yrke. Men jag tror man kan ha stor glädje av boken även om man bara läser den för nöjes skull. Genom att se det genom föräldrarnas ögon kan man få en annan förståelse för hur det är, och att man aldrig någonsin ska döma några föräldrar efter hur deras barn beter sig när de är ute på stan eller var som helst. Man har absolut ingen aning om vad som döljer sig bakom barnens beteende och det finns många dolda svårigheter som människor i allmänhet borde få större kunskap om.

Rävungen – Torey Hayden

I Rävungen får vi, precis som i de flesta av Haydens böcker, följa ett av de barn som Hayden själv har jobbat med. I Rävungen är det Sheila, en 6-årig liten flicka som en dag binder fast en liten pojke i ett träd och tänder eld på honom. När hon väntar på att få en plats på en sjukhusanstalt så hamnar hon i Haydens specialklass. Vi får sen följa hur Hayden jobbar med hennes extremt utåtagerande beteende.

Torey Hayden har ända sedan jag läste ”Burpojken” varit en av mina absoluta favoritförfattare, och Rävungen gör mig inte besviken. Jag dras verkligen in i hennes sätt att skriva och sitter ömsom med gråten i halsen och med ett fånigt leende på läpparna när man får läsa om framstegen. Att jag själv snart är färdig lärare, har erfarenhet av hur det är att jobba med barn med särskilda behov och mina framtidsdrömmar om att en dag utbilda mig till specialpedagog, gör att jag läser boken både som skönlitteratur och som någon form av kurslitteratur. Dock tror jag att man kan njuta lika mycket av dem som enbart skönlitteratur då dem är skrivna på ett lätt sätt och det är ett otroligt intressant ämne oavsett om man jobbar med barn eller ej.