Gästrecension: The Broken Blade – Simon Hawke

Chronicles of Athas book 3

Del tre i serien om rollspelsvärlden Athas (och den sista som jag fått tag på, det är fem böcker i serien totalt). Den här gången är det Sorak the Nomad som har huvudrollen i en bok som till skillnad från de två första böckerna inte känns rollspelsboksmässig alls. De spelregler som brukar skina igenom ganska tydligt när rollspel blir böcker är här helt frånvaro. Författaren verkar använda rollspelsmaterialet som boken bygger på som en grund för att göra det som rollspel är till för, att berätta historier (ofta episka och over-the-top).

Problemet med den här boken är dock att det här är den fjärde boken om Sorak och hans följeslagare och det märks. Den känns mer som en epilog med tillbaka blickar än en egen bok. Hade jag vetat det innan jag började läsa den så hade jag försökt få tag på de tidigare böckerna innan jag läste denna. När det kommer till fantasy böcker så möter man oftast huvudpersonerna innan eller alternativt när de beger sig ut i världen för att skapa stordåd, inte när de redan är bittra och ser på allt med en been-there-done-that blick. Och efter att jag läst den här boken så kan jag förstå varför, det är ganska tråkigt att få en svepande sammanfattning av en händelse som kunde ha varit spännande att läsa om.

Så även om det här är den boken i den här serien som tar ut svängarna mest och är den bok som tydligast visar på potentialen hos rollspelsböcker så kan jag inte riktigt rekommendera den här boken om du inte redan har läst de tre första böckerna om Sorak (böckernas namn finns här), boken står sig bättre tillsammans med sina föregångare än själv. / M.H.

Annonser

Gästrecension: The Darkness Before the Dawn – Ryan Hughes

Chronicles of Athas – Bok 2

Ytterligare en bok om rollspelsvärlden Athas. Den här gången handlar det om Jedra och Kayan som efter att ha blivit sålda som slavar upptäcker att de när de sammarbetar får stora mentala krafter. Dessa krafter visar sig vara en fara både för dem själva och för andra i deras närhet, så efter att ha blivit befriade från sina slavägare börjar de leta efter någon som kan lära dem att kontrollera deras mentala krafter.

Varje del i serien är fristående och du behöver egentligen ingen förkunskap om världen som historien utspelar sig i, men det hjälper. Det gör världen lite mer levande. Andra fantasy böcker är kanske 700-800 sidor per bok och kommer ofta i serier på 3+ böcker, så författarna har gott om plats att fylla ut sin värld och sina karaktärer. Men böckerna i den här serien är runt 300 sidor och därför är det en hel del som lämnas till läsaren att fylla ut, och där är det bra om man redan kan något om världen som historien utspelar sig i.

I sig självt blir omdömet att boken är torftig och ganska intetsägande, men om den läses i ett större sammanhang för att ge lite mer liv åt rollspelsvärlden Athas så är den helt ok (men inte mycket mer än det) och precis som del ett i den här serien så är den väldigt lättläst. / M.H.

Gästrecension: Rymdväktaren – Peter Nilsson

 

Rymdväktaren är en svensk science-fiction bok, del 1 av 2 delar (del 2 heter Nyaga) och även om presens i boken är 2080-tal så utspelar sig det mesta av boken från 1990-tal och framåt. Boken handlar om Danny och hans kusin Ninni som båda två är matematiska genier, och om bokens Jag-person, en ung forskare på 2080-talet, som kommer till klostret Klaradal på månen.

 

Att detta är del ett av två märkts ganska tydligt då hela boken ägnas till att beskriva bakgrunden till det som förmodligen kommer att hända och förklaras i del två. Det känns lite märkligt att läsa en science-fiction bok som utspelar sig i ens egen nutid, och som skrevs ganska nyligen. Den utgavs 1995 och författaren kan gissa sig till vart vår teknik och värld är på väg, och komma ganska nära, men helt rätt kommer nog ingen att ha. Så det blir som verkligheten, men inte riktigt.

 

Det är mycket matematik i den här boken (och Bach, en del av boken som jag har svårt att finna trovärdig förövrigt) och för någon som inte kommit i närheten av några högre matematiska studier så verkar det vara trovärdigt (även om jag har svårt att tro på något som sägs ha 26 dimensioner).

 

Boken är välskriven och lättläst men för att den skall vara värd att läsa skall man ha båda delarna och inte som jag bara första. /M.H.

Tigerungen – Torey Hayden

I Tigerungen återkommer Torey Hayden till Sheila som hon tidigare skrivit om i Rävungen. Sheila har nu hunnit bli 13 år och dem har inte haft någon ordentlig kontakt sen skolan slutade i slutet på Rävungen. Mötet dem emellan blir dock inte riktigt som Torey har tänkt och förväntat sig och Sheila har fortfarande många problem som inte har löst sig med tiden och hon pendlar mellan sin pappa och olika fosterhem allt eftersom pappan åker in och ut från fängelset och olika behandlingshem.

Jag har nu läst ganska många av Torey Haydens böcker och detta var helt klart den hittills sämsta. De andra böckerna går mycket mer in på arbetet mellan Torey och barnet/barnen medan denna boken mest handlar om Toreys jakt efter Sheila och hennes önskan om att de ska ha en fungerande vänskapsrelation.