Där havet slutar – Jacquelyn Mitchard

Det är dags för Beth att åka på studentjubileum i hemstaden Chicago och hon bestämmer sig för att ta med sina tre barn för en liten weekend. Men redan innan dem hunnit checka in på hotellet händer det som absolut inte får hända, Ben, hennes tre-åriga son försvinner spårlöst. Och det som först bortförklaras och påstås bli uppklarat inom några timmar blir till en nio år lång kamp om hur man överlever när ens barn inte är där längre. Alla kvarvarande familjemedlemmar hanterar förlusten på olika sätt och det driver familjen både isär men ändå framåt. När det sen, 9 år senare, ringer på dörren och 12 årige Sam står där vänds livet upp och ner än en gång.

Man förstår ju redan från början att ”Där havet slutar” inte är någon upplyftande historia. Ingen i familjen tar kidnappningen speciellt bra, vilket är förståeligt. Antingen klandrar dem sig själva eller varandra. Mest av allt får vi följa mamma Beth och sonen Vincent. Det är dem som tar det hårdast men de har väldigt olika sätt att agera ut det på. Beth som gräver ner sig i ett ingenting för att överhuvudtaget kunna orka andas igenom ännu en dag. Och Vincent, som blir den där typiska bråkiga tonåringen, som så snyggt beskrivs i sessionerna med psykologen. Hur han bit för bit öppnar lådan som han stängde den där dagen då Ben försvann. Det är snyggt skrivet, och det går absolut inte att varken förutspå eller gissa vad som har hänt, och vad som kommer hända. Det är bra personbeskrivningar av personer som många gånger är ganska otrevliga och jobbiga. Men även fina sidokaraktärer som polisen Candy som blir inte bara spaningsledare utan även en god vän till familjen.

Jag tror att jag när jag plockade upp denna boken verkligen var sugen på elände, därför gillade jag den enormt. Men man ska nog vara beredd på det, det är inget glatt och positivt det här, men det är bra.

Guldkompassen – Philip Pullman

Guldkompassen är första delen i Pullmans trilogi ”Den mörka materian”. Här får vi för första gången möta den lilla flickan Lyra. Lyra har spenderat hela sitt liv, ca 11 år, på Jordans College där hennes okända föräldrar lämnat henne. Hon ägnar mest dagarna åt att leka med kökspojken Roger och utforskar både Jordan och staden Oxford på sitt eget vis. En dag smyger hon in i det förbjudna sällskapsrummet för att ta sig en titt på hur det ser ut och efter detta blir ingenting sig likt igen. I början är Lyra väldigt ovetandes om vad som händer runt omkring henne men pusselbitarna läggs ihop en efter en genom hela boken. Efter stunden i sällskapsrummet så börjar i allafall en resa för Lyra, en resa som tar henne från Oxford till London och sen vidare upp till Norden.

Detta är en bok som inte alls är min vanliga genrer egentligen och jag måste säga att jag var väldigt skeptisk när jag började läsa. I början gick det lite segt men ganska så snabbt så tar berättelsen fart ordentligt och det är en riktig nagelbitare på sina ställen. Jag kommer på mig själv med att rycka till ibland när jag läser för att det är så spännande och man rycks med i Lyras nervositet och rädsla ganska så lätt. Det är inte heller någon förutsägbar bok så man blir hela tiden förvånad över hur saker och ting blir. Definitivt en bok jag skulle rekommendera.

Kollektivt självmord – Arto Paasilinna

I Kollektivt självmord får vi möta den ständigt konkursdrabbade direktör Rellonen och överste Kemppainen, dem möts på midsommardagen i en lada där de båda tänkt ta sitt liv. Istället för att fortsätta sin väg mot döden den dagen går de båda hem till Rellonen och inser att ett självmord skulle bli så mycket bättre om man gör det tillsammans. De börjar sen, genom att skicka in en annons till tidningen, samla ihop en stor grupp självmordsbenägna finnar för att gemensamt ta sitt liv. Allting blir lite större än vad de tänkt från början och snart är de på väg i en lyxbuss genom Finland och vidare ut i Europa för att hitta det perfekta stället att ta sitt liv på.

Det här är en bok som främst kategoriseras som väldigt rolig, men jag förstår inte varför. Många säger att det är en bok att skratta högt till men den enda känslan jag får genom boken är ett likgiltigt ”jaha… är detta allt?”. Den är inte rolig, den är lite sorglig och hemsk men egentligen inte och det är först när jag läser sista sidan som jag faktiskt får till ett litet leende. Ett leende som till största del infinner sig för att jag vet att boken är slut och det är förhoppningsvis något roligare som väntar näst i högen.