Ingen tar mina barn – Donya al-Nahi

Donya al-Nahi är född i Storbritannien och konverterar som ung till islam. Hon dras till det familjära i mellanöster kulturen och tycks bara träffa män som har sina rötter där. Hon gifter sig med Mahmoud och får tillsammans med honom tre barn, hon har sen tidigare ett barn med en annan man. Dem bor i London och umgås i muslimska kretsar och hon börjar där hjälpa flera kvinnor att få hem sina barn efter att deras män kidnappat dem och tagit med dem till hemländerna. Eftersom hon hjälpt flera kvinnor borde hon ha lärt sig känna igen tecknen för när mannen planerar kidnappningen, men det gör hon inte och en dag står hon där och hennes egna barn är bortrövade från skolan. Hon gör allt för att få dem tillbaka.

Den här boken gör mig arg. Så arg att jag nästan vill sluta läsa efter ett par kapitel, men eftersom boken endast är ca 200 sidor lång så läser jag den trots allt. Donya är en kvinna som tycker att modern alltid har störst rätt till sina barn. Det värsta som finns är när fadern tar dem. Däremot när hon själv gör precis likadant med sitt första barn och den första pappan, hon lämnar Cypern väl planerat med sin son innan fadern fattar vad som hänt. Att det är okej för henne att ta ett barn ifrån pappan utan att han vet det men inte okej för en pappa att göra likadant. Det känns så otroligt gammeldags och det gör mig så arg att läsa att det alltid är mamman som har störst rätt till sina barn. Det är inte alltid mamman som är bäst, en pappa är precis lika viktig för barnen och det är precis lika fel om en det är en mamma eller en pappa som tar barnen från den andre utan att säga till. Det här är alltså en bok du inte behöver läsa, gå istället och leta upp en bra genus bok och läs om hur viktiga alla är för barnen.

Annonser

Vi måste prata om Kevin – Lionel Shriver

I ”vi måste prata om Kevin” får vi följa Kevins mamma Eva som skriver brev till sin man Franklin. Anledningen till att hon skriver breven är att Kevin blivit en av de många ungdomar i USA som gick in på sin skola och sköt flera elever och en lärare till döds. Kevin sitter nu i ungdomsfängelse och Eva känner ett behov av att skriva av sig om vad som egentligen hände med Kevin fram tills torsdagen, som hon kallar dagen då hennes son blev mördare.

Det är en hemsk bok, på många olika sätt. Eva kämpar med att reda ut vad som hände med Kevin, om hennes egna känslor som mamma, eller snarare icke-känslor, har påverkat honom till att bli en känslolös mördare. Vems fel är det egentligen när ens son inte blir vad man önskar? Och hur tar man sig igenom tiden efteråt?

För varje sida som jag läser blir jag mer och mer nyfiken på och indragen i historien. Lionel Shriver är fantastisk på att ge läsaren några pusselbitar i taget och överraskar ständigt med nya detaljer. Slutet som överraskar och får mig att sitta mållös i flera timmar efteråt gör boken bättre än mycket jag läst tidigare. Det här är definitivt en bok att rekommendera till alla jag känner.

Jag är allt du drömt – Ali Smith

I Jag är allt du drömt får vi följa alla fyra medlemmarna i familjen Smart, Astrid, Magnus, Eva och Michael. I varje kapitel får vi följa med in i en familjemedlems egna värld och följa deras tankar och upplevelser under sommaren 2003. Den sommaren då Eva och Michael har bestämt att familjen skall spendera sommaren i ett hyrt hus i den lilla byn Norfolk. Här är det tänkt att Eva ska ägna sig åt att skriva sin nästa bestseller men allting förändras när Amber en dag ringer på dörren. Vem hon är eller vad hon vill, det vet ingen men stannar, det gör hon och det här blir början på en innehållsrik sommar för hela familjen som alla ser på Amber och hennes närvaro på olika sätt.

När jag läser den här boken så känns det nästan som att läsa 300 sidor med poesi, vissa bitar känns det som att man verkligen är inne i hjärnan på de olika personerna och alla har de sitt alldeles egna sätt att tänka och fungera på, vilket gör att boken blir väldigt varierande och inget kapitel är det andra likt trots att man hela tiden läser fyra kapitel i rad som handlar om samma tidsperiod. En väldigt bra bok, även om handlingen i sig inte sträcker sig så långt, men språket och sättet Smith skriver på gör det till en mer än väl läsvärd bok.