Det sista vi har är våra kroppar – Bob Hansson

20121103-162830.jpg

Det här är historien om Maria och Isra, om hur de två möttes och hur dem har nått dit där de är idag. Det är också en historia om ett land som alla vill åt, och som ständigt är i krig. Hur gör man som soldat för att rättfärdiga det man gör för att skydda sitt land? Och hur blir det när en svensk kommer och förälskar sig i en soldat i Israel? Hr mycket kan kärleken förlåta.

Boken är upplagd så att de har sina egna kapitel. Ibland långa,ibland korta. Och det här sättet att berätta på kan fungera väldigt väl, men det funkar inte riktigt här, inte förrän fram om slutet tycker jag. Och mot slutet gör han istället misstaget att slänga in fler personer i berättandet. De extra bitarna hade man kunnat stryka rakt av då dem egentligen inte ger något till historien.

Bob Hansson är väldigt bra på att skriva fint om kärleken. Och det är många fina citat och vackra stycken. Men samtidigt funderar jag genom hela läsningen vad han egentligen vill med den här boken. Det blir väldigt mycket Ranelid över det hela, snygga ord och många upprepningar. Däremot är det betydligt mycket snyggare och mer lättläst än Ranelid, men ändå. Jag tycker et saknas alldeles för mycket av något i den här boken. Det är synd, eftersom jag gillat Hanssons tidigare böcker väldigt bra. Kanske är det det som förstör lite, att jag har för höga förväntningar.

Annonser