Gästrecension: Lyckad nedfrysning av Herr Moro

En annorlunda bok, jag saxar från inledningen:

”1992 gjordes ett ovanligt experiment: med stöd av Stockholm läns landsting ställdes denna bok samman och delades ut till alla niondeklassare inom Stockholms län för att ge dem en tankeställare i livet. Den fick snart kultstatus bland sina läsare. Här har 1900-talets märkligaste fotografier underfundigt komponerats med ett generöst urval texter”

Redaktörerna till den här samlingen gjorde ett bra jobb. Det är verkligen texter och bilder som det kan tänkas och diskuteras om, om man ger sig själv tid till det. Det är Nietzsche och Kierkegaard, de Beauvoir och brev skrivna av okända tyska soldater i Stalingrad. Det är bilder på allt från moln till parisare och ett biblioteket i andra världskrigets London. Och så det foto som jag fastnade mest för, på Jimmy ”Little man”. 

Huruvida citatet ovan är sant och boken fått kultstatus vet jag inte, vad jag däremot vet är att jag kommer att behålla den. Jag tror att med den spridning som finns på innehållet i boken så finns det något för alla, oavsett vem du är. Om du sedan vill, orkar eller hinner ta till dig något i den är en helt annan sak. / M.H.

Rävungen – Torey Hayden

I Rävungen får vi, precis som i de flesta av Haydens böcker, följa ett av de barn som Hayden själv har jobbat med. I Rävungen är det Sheila, en 6-årig liten flicka som en dag binder fast en liten pojke i ett träd och tänder eld på honom. När hon väntar på att få en plats på en sjukhusanstalt så hamnar hon i Haydens specialklass. Vi får sen följa hur Hayden jobbar med hennes extremt utåtagerande beteende.

Torey Hayden har ända sedan jag läste ”Burpojken” varit en av mina absoluta favoritförfattare, och Rävungen gör mig inte besviken. Jag dras verkligen in i hennes sätt att skriva och sitter ömsom med gråten i halsen och med ett fånigt leende på läpparna när man får läsa om framstegen. Att jag själv snart är färdig lärare, har erfarenhet av hur det är att jobba med barn med särskilda behov och mina framtidsdrömmar om att en dag utbilda mig till specialpedagog, gör att jag läser boken både som skönlitteratur och som någon form av kurslitteratur. Dock tror jag att man kan njuta lika mycket av dem som enbart skönlitteratur då dem är skrivna på ett lätt sätt och det är ett otroligt intressant ämne oavsett om man jobbar med barn eller ej.