Gästrecension: Lyckad nedfrysning av Herr Moro

En annorlunda bok, jag saxar från inledningen:

”1992 gjordes ett ovanligt experiment: med stöd av Stockholm läns landsting ställdes denna bok samman och delades ut till alla niondeklassare inom Stockholms län för att ge dem en tankeställare i livet. Den fick snart kultstatus bland sina läsare. Här har 1900-talets märkligaste fotografier underfundigt komponerats med ett generöst urval texter”

Redaktörerna till den här samlingen gjorde ett bra jobb. Det är verkligen texter och bilder som det kan tänkas och diskuteras om, om man ger sig själv tid till det. Det är Nietzsche och Kierkegaard, de Beauvoir och brev skrivna av okända tyska soldater i Stalingrad. Det är bilder på allt från moln till parisare och ett biblioteket i andra världskrigets London. Och så det foto som jag fastnade mest för, på Jimmy ”Little man”. 

Huruvida citatet ovan är sant och boken fått kultstatus vet jag inte, vad jag däremot vet är att jag kommer att behålla den. Jag tror att med den spridning som finns på innehållet i boken så finns det något för alla, oavsett vem du är. Om du sedan vill, orkar eller hinner ta till dig något i den är en helt annan sak. / M.H.

Annonser

Nu vill jag sjunga dig milda sånger – Linda Olsson

Nu vill jag sjunga dig milda sånger är en bok om en oväntad vänskap. Veronika bestämmer sig plötsligt att komma till Sverige för att skriva på sin nya bok, hon hyr ett hus i en by i Dalarna, i huset mittemot bor Astrid, en gammal kvinna som bott i det huset i hela sitt liv. Lite trevande börjar dem närma sig varandra och tillslut får dem in dagliga promenader tillsammans och mysiga middagar. Allt för att slippa vara ensamma, en ensamhet de båda på sina sätt valt själv. Efter hand som vänskapen fortlöper från tidig vår till sen höst avslöjar dem sakta men säkert vad som format dem under livets gång.

Det här är en ganska stillsam historia, samtidigt som den rör sig snabbt över tiden. Det är långsamma promenader och middagar som får minnena att väckas till liv hos dem båda. Det är en ganska omtalad bok och jag hade många höga förhoppningar om den då jag hört fina ord om den från många olika håll. Men lever den upp till dem förhoppningarna? Nej, det gör den tyvärr inte. Visst blir jag lite nyfiken på vad som hänt men jag skulle lika gärna kunna klara mig utan att veta. Så tyvärr, en bok jag hade hoppats på men som föll alldeles för platt framför mig.

Hungerspelen – Suzanne Collins

Hungerspelen behöver väl egentligen ingen riktigt presentation men för de fåtalet personer som inte hört talas om boken så handlar den främst om Katniss Everdeen. Hon bor i en värld som är indelad i 12 distrikt och en huvudstad. För att regimen ska se till så att alla invånare sköter sig och inte gör något de  inte får anordnas varje år något som kallas ”Hungerspelen”. En pojke och en flicka från varje distrikt blir framlottade för att vara med och tävla. Tävlingen är slut när en vinnare står ensam kvar efter att alla andra blivit dödade på ett eller annat sätt. Det här året blir Katniss lillasyster dragen i lotteriet men Katniss kan inte se på när hennes syster går en säker död tillmötes så hon ställer upp som frivillig.

Det är en väldigt spännande bok, även om man till stora delar kan räkna ut hur den kommer sluta då det är första delen av tre, men, man vet ju inte hur berättelsen tar sig dit. Collins bygger upp en snygg värld med konstiga framavlade djur och en galen regim (och befolkning) som njuter av ett slags framtida gladiator spel. Boken är ju höjd till skyarna i hela världen och jag måste erkänna att jag var lite skeptisk till att börja med, lite seg i starten men den tar sig fort. Och ja, den är väl värd att få vara där uppe i skyarna. Läs den, och gå sen direkt och köp nummer två och nummer tre, precis som jag gjort.