I Kollektivt självmord får vi möta den ständigt konkursdrabbade direktör Rellonen och överste Kemppainen, dem möts på midsommardagen i en lada där de båda tänkt ta sitt liv. Istället för att fortsätta sin väg mot döden den dagen går de båda hem till Rellonen och inser att ett självmord skulle bli så mycket bättre om man gör det tillsammans. De börjar sen, genom att skicka in en annons till tidningen, samla ihop en stor grupp självmordsbenägna finnar för att gemensamt ta sitt liv. Allting blir lite större än vad de tänkt från början och snart är de på väg i en lyxbuss genom Finland och vidare ut i Europa för att hitta det perfekta stället att ta sitt liv på.
Det här är en bok som främst kategoriseras som väldigt rolig, men jag förstår inte varför. Många säger att det är en bok att skratta högt till men den enda känslan jag får genom boken är ett likgiltigt ”jaha… är detta allt?”. Den är inte rolig, den är lite sorglig och hemsk men egentligen inte och det är först när jag läser sista sidan som jag faktiskt får till ett litet leende. Ett leende som till största del infinner sig för att jag vet att boken är slut och det är förhoppningsvis något roligare som väntar näst i högen.
Ett liv utan böcker är inget liv 