Böcker på C fanns det inte många i min hylla. Men en liten titel hittade jag iaf, och en väldigt bra sådan.
Choke – Chuck Palahniuk. En underhållande bok om sexmissbrukaren Victor som lever på att låtsas kvävas på restauranger. Att Palahniuk dessutom är min absoluta favorit författare gör inte saken sämre. Undvik dock att se filmen, den är inte alls lika bra utan snarare ganska usel.
Så, då var tredje boken äntligen utläst. Med ett stort Äntligen. För den sista boken var seg. De första 300 sidorna var en lång transportsträcka av upprepningar och ja, ingenting kändes det som. Det gick alldeles för långsamt och det kunde gott och väl varit bara två böcker med sisådär 100 sidor var till istället. Vad handlade då egentligen 1Q84 om? Jo, det handlar om Tengo och Aomame. Om hur de på olika sätt blir inblandade i den religiösa organisationen Sakigakes märkliga affärer. Tyvärr handlar det väldigt lite om vad Sakigake egentligen är och vad som sker där och nästan enbart om Tengo och Aomames vägar mot varandra. På vägen får vi möta en del intressanta personer som Eriko Fukada som har rymt från Sakigake, den märklige förlagsarbetaren Komatsu och kvinnan i Pilträdsvillan.
De första två böckerna gillade jag väldigt mycket medans den tredje var en stor besvikelse. Slutet på hela historien ska vi inte ens tala om. Jag tror att boken hade vunnit mer på att fokusera på mer än bara de här två personerna. Jag hade velat veta mer om birollerna och jag tror det hade lyft historien så att den inte hade känts så platt. Jag är glad att det här inte var min första bekantskap med Murakami för hade det varit det så hade jag nog inte gett mig på något mer av honom. Men nu ser jag ändå framemot att läsa de två andra titlar som finns i hyllan här hemma eftersom jag vet att han kan så mycket bättre.
Då fortsätter vi djupdykningen i min bokhylla. Dags för andra bokstaven och där hittar vi följande tre böcker:
Blod och död – Jens Ganman. En härligt galen bok om att ta dokusåpan ett par steg längre.
Burpojken – Torey Hayden. Favoritboken av en av favoritförfattarna. Ännu ett av Torey Haydens problematiska fall.
Bärnstenskikaren – Philip Pullman. Den avslutande delen i trilogin om Lyra och hennes kamp mot dem onda makterna. En helt klart läsvärd bok oavsett ålder.
När jag läst en kanske 50 sidor av den här boken så tänkte jag ungefär ”Ska det här föreställa en klassiker? Det här var inte så mycket att vara imponerad av…” och sen läste jag inte så mycket mer på två eller tre veckor. Men så fick jag ett ryck och satte mig ner med den igen. Och så här i efterhand så tycker jag att det var en bra sak, jag behövde visserligen tvinga mig igenom ett par sidor av gråhet, det som fick mig att ge upp vid första försöket, men sen tog berättelsen fart. Mot slutet av boken känns det nästan som om det går lite väl fort, men bara nästan och författaren tappar inte fästet under berättelsens gång.
Det är en bra bok, en bok om att underrättelseverksamhet inte bara är action a la James Bond även om man är ute på fältet och mitt uppe i händelserna. Och framförallt om att allt inte är svart och vit, det finns inte så många good guys där ute, utan mest olika grader av bad guys. / M.H.
Ett liv utan böcker är inget liv 