2011 i böcker

Så var det här året strax till ändå, dags att summera året med en liten snabb-enkät.

Antal böcker 2011: 27 st. 11 färre än förra året, men det skyller jag på att jag under två månader inte kunde läsa på grund av att jag behövde nya glasögon.
Årets första: Offerrit – Johannes Källström
Årets sista: Mats kamp – Mats Jonsson
Årets bästa: En delad första plats får: Den enögda kaninen – Christoffer Carlsson och Adonis – Jens Liljestrand.
Årets sämsta: Kniven i hjärtat – Björn Ranelid
Årets mest oväntade: Fågeln som vrider upp världen – Haruki Murakami.

Trots att det inte blev så många böcker lästa i år så har det varit ett bra läsår med många riktigt bra böcker. Och hyllorna är fortfarande fyllda av massor med böcker här hemma så jag ser framemot ett riktigt fantastiskt 2012 när det kommer till böcker.

Killing yourself to live – Chuck Klosterman

Chuck Klosterman är en känd skribent på den amerikanska tidningen Spin. Inför det här bokskrivandet skulle han ge sig ut på en resa genom Usa för att titta på ställen där kända rockmusiker har dött. I Killing yourself to live får vi sedan följa honom i 18 dagar. Vi får följa med till flygplanskrascher,  lägenheter, hotell och trädgårdar. Det börjar med Nancy Spungen, som var Sid Vicious flickvän, i New York och slutar med Kurt Cobain i Seattle. Där emellan får vi veta det mesta om Chucks trubbel med inte en utan tre olika tjejer, vi får läsa analyser av olika skivor och låtar och blir lotsade genom en rockkritikers enorma samling av namedroppande.

Killing yourself to live är ungefär 260 sidor av populärkultur inom rockmusiken. På vissa sidor innehåller varenda mening namedroppande känns det som och det blir lätt för mycket. Trots detta så är det ganska behaglig läsning. Det är lite som att läsa en blogg av någon man känner. Detta är både positivt och negativt, det är ju som sagt ganska behagligt, och lättsam läsning. Det är ganska intressant att läsa om vissa rockmusikers öden även om jag inte ens vet vem hälften av alla namn tillhör, men ändå tillräckligt många för att jag inte ska känna mig helt borta. Dock blir det lätt för mycket, och jag har svårt att sträckläsa. Det här är en bok som gör sig bra med ett kapitel lite här och där. Och jag blir trots allt sugen på att kolla upp vad han mer har skrivit, så det ser jag som ett positivt betyg.

Jag klarade det

Det gick att hålla sig ända till julaftonskvällen! Och visst var det värt väntan för det var ett (eller väldigt många) fina paket som väntade på mig.

I det gröna paketet väntade en årestrut med smarriga julpralinge och inte mindre än fem fina små paket att öppna.

Min hemliga bokvän gillar glögg, och det gör jag med, så i ett paket låg där en fin svart glöggmugg och så ett julte som smakar glögg. Det var jag tvungen att smaka på direkten och det var väldigt gott. :) Min hemliga bokvän hade även snappat upp att jag gillar att sticka så jag fick sex stycken fina stickmarkörer och sådana har jag inga så det passade perfekt.

Två av paketen innehöll så klart böcker, och dem sparade jag till sist för att hålla kvar den bästa spänningen så länge som möjligt. Och i paketen låg Linda Olsson – Nu ska jag sjunga dig milda sånger en bok som verkar väldigt känslofylld och som har legat på min att läsa-lista i flera år. Så det var mitt i prick! Den andra boken var Haruki Murakami – Kafka på stranden. En författare som jag är otroligt nyfiken på att läsa mer av sen jag läste Fågeln som vrider upp världen. Och jag hoppas på en lika fantastisk läsupplevelse även denna gången.

Tack så otroligt mycket min hemliga bokvän! Jag har inte lyckats lista ut vem du är, så det är fritt fram att avslöja dig om du vill.

Ingen tar mina barn – Donya al-Nahi

Donya al-Nahi är född i Storbritannien och konverterar som ung till islam. Hon dras till det familjära i mellanöster kulturen och tycks bara träffa män som har sina rötter där. Hon gifter sig med Mahmoud och får tillsammans med honom tre barn, hon har sen tidigare ett barn med en annan man. Dem bor i London och umgås i muslimska kretsar och hon börjar där hjälpa flera kvinnor att få hem sina barn efter att deras män kidnappat dem och tagit med dem till hemländerna. Eftersom hon hjälpt flera kvinnor borde hon ha lärt sig känna igen tecknen för när mannen planerar kidnappningen, men det gör hon inte och en dag står hon där och hennes egna barn är bortrövade från skolan. Hon gör allt för att få dem tillbaka.

Den här boken gör mig arg. Så arg att jag nästan vill sluta läsa efter ett par kapitel, men eftersom boken endast är ca 200 sidor lång så läser jag den trots allt. Donya är en kvinna som tycker att modern alltid har störst rätt till sina barn. Det värsta som finns är när fadern tar dem. Däremot när hon själv gör precis likadant med sitt första barn och den första pappan, hon lämnar Cypern väl planerat med sin son innan fadern fattar vad som hänt. Att det är okej för henne att ta ett barn ifrån pappan utan att han vet det men inte okej för en pappa att göra likadant. Det känns så otroligt gammeldags och det gör mig så arg att läsa att det alltid är mamman som har störst rätt till sina barn. Det är inte alltid mamman som är bäst, en pappa är precis lika viktig för barnen och det är precis lika fel om en det är en mamma eller en pappa som tar barnen från den andre utan att säga till. Det här är alltså en bok du inte behöver läsa, gå istället och leta upp en bra genus bok och läs om hur viktiga alla är för barnen.

Äntligen!

Så kom det ett paket. Det känns ganska hårt och fyrkantigt så jag tar förgivet att det är bokbytet som har hittat hit. Skönt att veta att posten iaf gör rätt hälften av gångerna. Väntar fortfarande otåligt på paketet som posten lyckats slarva bort och hoppas det trillar in innan jul iallafall.

Det här bokpaketet hade jag tänkt spara till julafton, eftersom jag kommer vara ensam hemma hela eftermiddagen och kvällen så hade det varit trevligt med lite extra spännande paket öppning för att muntra upp mig själv. Men… det ligger här bredvid mig och ser så jäkla lockande ut! Hur ska jag kunna hålla mig i fem (!) dygn innan jag sliter upp det?! Jag ska försöka, men det finns en viss risk att det råkar öppna sig av sig själv någon gång under veckan. Och till min bokvän, Tack på förhand! Det känns, och låter, väldigt spännande. :)

Köpstopp för resten av livet?

På grund av lite omorganisering av allt ”skräp” som förvarats i förrådet det senaste året så fick jag möjlighet att räkna alla mina olästa böcker här hemma. Sambon påstår att det är alldeles för många medan jag anser att man aldrig kan ha för många böcker som väntar på att bli lästa. Så… 256 olästa böcker är väl inte så farligt?

Eftersom jag ändå vill fortsätta bo med min sambo så har jag gått med på ett rejält köpstopp det senaste året. Det värsta är bara att det här köpstoppet gäller tills jag är nere på ca 25 olästa böcker i mina högar. Så.. köpstopp resten av livet? Det känns nästan som det. Himla tur att det finns kryphål som föräldrar, julklappsbyten och recensionsex så man ändå får njuta av lite bokpaket på posten ibland. ;)

 

(bild lånad härifrån)

Mina döttrars systrar – Barbara Voors

Mina döttrars systrar, det är så mamman i historien kallar sina döttrar, och deras vänner. Alla är systrar. De som är systrar på riktigt är Mimmi, Annie och Lucy. När historien börjar har Lucy precis blivit hittad efter 8 år. Hon ligger i koma i New York efter en överdos. Hur livet tagit henne dit är det ingen som vet, för hon lämnade hemmet 8 år tidigare och har inte hört av sig mer än med några enstaka vykort sen dess. Nu sitter hennes syster Annie bredvid henne och berättar om hur hon hamnat där hon är, och hon berättar även Mimmis historia. Det är tre vitt skilda systrar som är så olika i personlighet och i hur de lever, men ändå känner man att det finns ett starkt band mellan dem. Det är en rörande historia om längtan och väntan. Om kärlek och hat och vad gör man inte för att bli lite älskad?

Det är trots så mycket sorgligt en ganska mysig bok. Den tar oss sakta men säkert genom systrarnas livshistoria blandat med lite nutid bredvid Lucy på sjukhuset. Och hela tiden det där under ytan och mellan raderna, det där obehagliga som man bara kan gissa sig till. Det är en lättläst bok och sidorna bara flyger fram. Jag tror jag kommer leta upp mer av Voors då det här var min första bok av henne. Och jag kan definitivt rekommendera boken om man vill ha något lättläst och hyfsat lättsmält.

Gästrecension: The Broken Blade – Simon Hawke

Chronicles of Athas book 3

Del tre i serien om rollspelsvärlden Athas (och den sista som jag fått tag på, det är fem böcker i serien totalt). Den här gången är det Sorak the Nomad som har huvudrollen i en bok som till skillnad från de två första böckerna inte känns rollspelsboksmässig alls. De spelregler som brukar skina igenom ganska tydligt när rollspel blir böcker är här helt frånvaro. Författaren verkar använda rollspelsmaterialet som boken bygger på som en grund för att göra det som rollspel är till för, att berätta historier (ofta episka och over-the-top).

Problemet med den här boken är dock att det här är den fjärde boken om Sorak och hans följeslagare och det märks. Den känns mer som en epilog med tillbaka blickar än en egen bok. Hade jag vetat det innan jag började läsa den så hade jag försökt få tag på de tidigare böckerna innan jag läste denna. När det kommer till fantasy böcker så möter man oftast huvudpersonerna innan eller alternativt när de beger sig ut i världen för att skapa stordåd, inte när de redan är bittra och ser på allt med en been-there-done-that blick. Och efter att jag läst den här boken så kan jag förstå varför, det är ganska tråkigt att få en svepande sammanfattning av en händelse som kunde ha varit spännande att läsa om.

Så även om det här är den boken i den här serien som tar ut svängarna mest och är den bok som tydligast visar på potentialen hos rollspelsböcker så kan jag inte riktigt rekommendera den här boken om du inte redan har läst de tre första böckerna om Sorak (böckernas namn finns här), boken står sig bättre tillsammans med sina föregångare än själv. / M.H.

Två vänner – Leo Tolstoj

I denna sagobok har Tanja Dianova översatt ett par av Leo Tolstojs berömda sagor från 1860-1870-talet. Det är sagor som är väldigt kända i Ryssland och när Tanja fick barn saknade hon dem på svenska. Vi finner sagor om hur bonden fördelar sina gäss, hur tsaren skulle bli frisk genom att få en lycklig mans skjorta och sagan om två vänner. Till alla sagor finns det teckningar som illustrerar det som händer.

Det här är tänkt som en bok för barn att lära sig läsa, iaf är det så sagorna används i Ryssland. Det är korta sagor men ändå ganska långa meningar. Så det känns inte direkt som en bok man läser precis i början när man lärt sig läsa utan det krävs ändå ett hyfsat läskunnigt barn för att läsa själv. Dessutom är formatet sådant att det är ganska svårt att hålla uppe boken, den slår lätt igen och barn som ofta lägger boken i knäet och bläddrar har svårt för att ta sig igenom boken. Jag har därmed lite svårt att avgöra vem som egentligen är målgruppen för den här boken. Det är synd att boken tappar så mycket i utförande då idén att få in ryska folksagor i den svenska världen är en mycket tilltalande tanken och något jag gärna tar del av ur ett rent kulturellt perspektiv.

(rec.ex. från förlaget.)