I Rävungen får vi, precis som i de flesta av Haydens böcker, följa ett av de barn som Hayden själv har jobbat med. I Rävungen är det Sheila, en 6-årig liten flicka som en dag binder fast en liten pojke i ett träd och tänder eld på honom. När hon väntar på att få en plats på en sjukhusanstalt så hamnar hon i Haydens specialklass. Vi får sen följa hur Hayden jobbar med hennes extremt utåtagerande beteende.
Torey Hayden har ända sedan jag läste ”Burpojken” varit en av mina absoluta favoritförfattare, och Rävungen gör mig inte besviken. Jag dras verkligen in i hennes sätt att skriva och sitter ömsom med gråten i halsen och med ett fånigt leende på läpparna när man får läsa om framstegen. Att jag själv snart är färdig lärare, har erfarenhet av hur det är att jobba med barn med särskilda behov och mina framtidsdrömmar om att en dag utbilda mig till specialpedagog, gör att jag läser boken både som skönlitteratur och som någon form av kurslitteratur. Dock tror jag att man kan njuta lika mycket av dem som enbart skönlitteratur då dem är skrivna på ett lätt sätt och det är ett otroligt intressant ämne oavsett om man jobbar med barn eller ej.
Ett liv utan böcker är inget liv 